Året var 2006 och Sverige var mitt i en konflikt. Bråket stod mellan Amerikanska RIAA och Svenska Antipiratbyrån på ena sidan och Pirate Bay och det som senare skulle bli Piratpartiet på andra sidan. Tonläget var oerhört högt, alla på andra sidan jobbade för total samhällskollaps, enligt båda lägren. Där valde jag att sticka in hakan.
Integritet och personlig frihet var viktigt för mig 2006. Jag tyckte verkligen inte att staten skulle lägga sig i människors kommunikation online och i jakten på fildelare var det ofrånkomligt.
Jag var student på den tiden och bodde i Uppsala. Man kan säga att miljön där inte var så glad på Amerikansk jakt på ungdomar som delade låtar med varandra. En varm sommardag kläckte jag iden till fildelarförsäkringen Tankafritt.nu. Sagt och gjort byggde jag en sajt, startade ett postgiro-konto och skickade ut en pressrelease. Aftonbladet var först med att plocka upp nyheten den 23:e juni 2006.
Sedan rasslade det till, T-shirten man skulle få om försäkringen betalades ut med texten ”Jag blev dömd för fildelning och allt jag fick var en sketen T-shirt” slog an något hos press och publik. Några dagar senare hade någon översatt den till engelska och genast toppade den på digg.com som på den tiden var den stora samlingsplatsen för nyheter om nätet.
350 000 besökare till sajten det dygnet resulterade i att alla skrev om Tankafritt. Det blev så mycket länkar till sajten att Google straffade den och det gick inte ens att hitta den när man sökte på namnet under en lång tid. Papperspress och radio världen över rasslade till och jag spenderade hela dagarna med att ge intervjuer.
När Financial Times satte mig på framsidan (tyvärr i papperstidningen och jag har den inte kvar så kan inte visa upp den) ringde telefonen från ett oväntat håll. Skivbolagsdirektören Terry McBride ville ha ett samarbete.
Anledningen var att RIAA, Recording Industry Association of America, hade fått grepp om en 13-årig tjej som delat musik av Avril Lavigne, på den tiden delade man automatiskt om man laddade ner. RIAA brydde sig inte om huruvuda tjejen var 13 eller ej och valde att stämma henne för ett antal miljoner dollar. När Avril fick reda på det här började hon gråta och det fick Terry att sätta ner foten. Ingen jakt på deras fans, Nettwerk var helt enkelt inte intresserade av att stämma sina fans.
Det struntade RIAA helhjärtat i. Det behövs inte tillstånd från upphovsrättshavaren för att jaga fildelare i USA. Den enda lösningen Terry och Avril kunde komma fram till var att de skulle betala eventuella böter. Samma idé som jag hade alltså.
Samtidigt på hemmafronten
Samtidigt i Sverige fanns det personer som ogillade mig ordentligt. Det började dyka upp förfrågningar från tidningar. En person spred ut ryktet att jag tagit bolagets pengar och stuckit till någon ö i Söderhavet, för att där försmäkta utan snus, tänker jag mig.
3600 artiklar om bolaget och mig landade det på totalt, utifrån vad jag lyckas läsa mig till. Allt från bloggar till världens största tidningar, TV-kanaler och en hel massa radiosädningar. Jag spenderade hela hösten med att ge intervjuer. Särskilt stort ekonomiskt blev det aldrig men jobbet betalade mina studier.
I slutänden betalade vi aldrig ut några summor, ingen av alla som var medlemmar (det var inte ett försäkringsbolag utan en kassa man var medlem i, likt A-kassa) blev dömd. Det slutade faktiskt helt komma domar och min gissning är att svenska Antipiratbyrån helt enkelt gav upp, lite tack vare mig.
Några år senare la jag ner Tankafritt.nu, mest för att det inte rimmade så bra med en karriär inom SEO. Jag ville inte stå i rampljuset på det sättet. Att jag senare skulle landa i minst lika mycket press med våra 6 timmars arbetsdag får vara en annan story.
Lämna ett svar