När vi tänker framsteg, tänker vi då på hur vi mår?

Jag är själv en sådan där målinriktad typ. Jag kommer fortsätta stånga mig blodig om jag upplever att det är vad som krävs för att komma framåt. När jag tänker på framtiden, inte min utan världens, tänker jag på självkörande bilar och artificiell intelligens precis som ni andra men jag känner att vi ofta missar något.

Det är lätt att tänka sig en framtid som är fylld av teknik, nya horisonter som ska utforskas. Oavsett om det handlar om att flytta till Mars eller att styra vårt eget DNA så är det alltid någon som funderat på hur det skulle kunna gå till. Här menar jag inte bara Sci Fi-författare utan även seriösa forskning- och utvecklingsavdelningar på stora företag. Som obotlig optimist inför framtiden är det här något som gör mig riktigt glad. På ett område tycker jag vi sackar efter däremot, vår mentala hälsa.

Hur du mår, borde inte det vara en prioritet?

Jag förstår att det görs forskning även på psykologiska institutioner runt om på våra universitet men grundforskning i all ära, det är när det kommer stora pengar in i spelet som utvecklingen går fort framåt. Läkemedelsbolagen tuggar förstås på med sina läkemedel men jag tänkte att jag ska ge dig ett uttalande från något som skulle kunna vara en bok inom sci fi, om den skrivits:

– Oj, ångest, det trodde jag vi kommit till rätta med på 2000-talet.

Fundera på om inte det vore eftersträvansvärt att vi faktiskt kommer till en punkt där vi hittat riktiga, fungerande lösningar på våra mentala åkommor. Jag pratar kanske inte i första hand här om riktiga sjukdomar utan om de fobier, den ångest och de rädslor vi alla går runt och bär på. Jag skulle investera i en lösning för detta.

Det verkar dessutom som att företag och forskningsvärld helt och hållet kapitulerat på det här området för att istället låta kvacksalvare och självlärda livscoacher totalt dominera. Självhjälpsböcker skrivna av lekmän kan säkert komma till nytta men min bild är att folk går i alla möjliga fällor för att mental hälsa tillskrivs någon sorts modern religion blandat med österländsk mystik. Det finns idag ingen som skulle hantera annan ohälsa (med vissa undantag förstås) på det sätt som sinnets.

Jag har ingen aning om hur sådana här lösningar skulle se ut men de måste gå att nå. Om vi kan bota cancer måste vi väl kunna få folk att slippa vara rädda för spindlar? Men säger du nu KBT löser ju fobier. Meh, är min åsikt om det, det löser fobier på samma sätt som läkare på 20-talet botade saker. Det tar timtals av kurerande och du slutar inte ens bli rädd, du lär dig bara hantera det (jag vet att jag överdriver men vi pratar ju också om en åkomma som inte alls kan jämföras med de som folk verkligen lider av).

Om sedan lösningen är någon form av meditation, ljusterapi eller annan historisk lösning må det vara hänt, i så fall måste dessa produktutvecklas. Om meditation fungerade på allvar skulle ju människan efter 2000 år av mediterande vara ett under av mental hälsa. Vi började vaccinera mot polio på 50-talet och vi behövde knappast vänta till år 3000 för att polio skulle vara ett löst problem.

Dagens post blev lite Star Trek, jag tycker man kan få ta det ibland för det är drömmar om en bättre värld som skapar en bättre värld.

2 svar på “När vi tänker framsteg, tänker vi då på hur vi mår?”

  1. Kanske kan en lösning vara att betrakta psykisk ohälsa lite mindre som en sjukdom och istället växla perspektiv och betrakta det lite mer som en naturlig (men inte alltid hjälpsam) reaktion på faktorer i vår omgivning?

    För då blir ju lösningen inte att vi människor alltid ska bli bättre på att anpassa oss (med KBT-verktyg och mindfulness mm) utan lösningen blir snarare att vi måste bli bättre på att anpassa vår miljö!
    Som exempelvis ni gjort med 6-timmars arbetsdag…

    Dock krävs det ju en hel del ledarskap för detta, och då är det kanske enklare att lägga problemet på individen och skicka alla på stresshanteringskurs…

  2. Ja, jag har också funderat en del över det där. Dygnsrytm inklusive arbetstider och förväntningar man har på vad som ska göras per dag hemma/på jobbet/etc är en sådan grej jag tror hör ihop med måendet, om vi inte ska prata om hälsa. Det kan vara så att vi satt helt fel regler i samhället för att man ska kunna må riktigt bra.

    Men jag vill ändå ha mer och snabbare forskning på området, ifall man nu hamnar i en sits där man idag skulle få terapi. Om man tänker sig att det skulle kunna lösas på tjugo minuter på en drive in, det skulle väl vara en målsättning god som någon. Inser att vi inte är riktigt nära idag men en infektion i lungorna och man kommer till ett riktigt effektivt sjukhus (jag har varit med om precis det). Då dyker det först upp en man med stetoskop sedan följer man med en annan för att ta en röntgenplåt och på vägen ut får man antibiotika. Faktiskt 20 minuter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *