Vården – Både usel och fantastisk

Det första man behöver förstå om vården är att de verkligen inte vill att du dyker upp på deras arbetsplats. Det finns inbyggda hinder i systemet som ska förhindra att någon slösar med sjukvårdspersonalens tid. Samtidigt finns det läkare och sköterskor med blixtsnabba reaktioner som sitter och är redo. 

Om du gjort lumpen kommer du säkert ihåg Triage. Den process med vilken man bestämmer vilken skadad som först ska få hjälp och vilka som alls inte ska få det. Du kan säkert ha hört ordet om du varit i kontakt med vården också, det är därifrån det kommer. På ditt lokala sjukhus är det förstås ingen stackars plutonsjukvårdare som måste erkänna sig besegrad och låta bli att behandla en riktigt allvarlig skada till förmån för dem som lättare kan behandlas. Istället handlar det om att prioritera henne som har en diffus smärta som strålar ut i armarna och trötthet över han som uppenbarligen brutit tån. Du stöter alltid på det här på akutmottagningen.

En annan funktion är att du helt enkelt inte kan ringa och störa din läkare, hur mycket du än vill. Det finns bara ett sätt att få tala med en läkare och det är att passare sköterskan som är grindvakt. Du kan inte heller bara ringa upp henne hur som helst utan någon form av automatiskt system kommer ofta sortera in dig i en kö där du blir uppringd senare eller helt sonika får vänta i kön. Det är inte bara för att de är långsamma eller har mycket att göra, det är också något som skapar lite av en tröskel, så att det inte är värt att ringa om det inte verkligen behövs.

Sådana här trösklar finns det gott om. Hinder som gör det lite jobbigare för dig att komma i kontakt med rätt person. Dessa fyller förstås en funktion, ur samhällets ögon, att inte överbelasta vården. Från individens perspektiv är det förstås fruktansvärt, att sitta tre timmar i telefonkö när man är akut sjuk är närmast motbjudande.

Ibland rasslar vården till

Ibland händer det att någon misstänker att du har en riktigt allvarlig sjukdom och då händer motsatsen till vad jag beskrivit ovan. När processen bestämt att du är högsta prioritet förvandlas vården till, vad jag tror, de som alla som arbetar där ser framför sig.

Jag har en personlig erfarenhet av det här när jag under förra vintern hamnade i vad jag skulle beskriva som sjukvårdens fast track. Det var utan tvekan en väldigt konstig och kluven känsla att gå från en stackare som försökte komma fram i telefonkön till någon sorts sjukvårdens vip-kund. Efter några besök, under några veckor, på min lokala vårdcentral, drog läkaren där slutsatsen att jag behövde skickas till Diagnostiskt Centrum i Örnsköldsvik. Om du varit på en vårdcentral känner du förstås igen det lite utdragna, först en undersökning, sedan röntgen nästa vecka för att en vecka senare få återkoppling och så vidare. Helt plötsligt, som att bara vända på klacken, ändrades det.

Jag fick på förmiddagen veta att min läkare gjort bedömningen att jag skulle flyttas till Diagnostiskt Centrum och samma dag hände ett antal saker.

Till att börja med fick jag ett mobilnummer jag kunde ringa, borta var telefonköerna. Jag fick också en tid samma förmiddag att åka in i en magnetisk resonanstomograf, MRI, för att bilderna skulle vara klara till eftermiddagen då jag hade tid för undersökning.

Det låter som ett skämt men samma eftermiddag togs säkert 20 tuber blod ur armen på mig och det skulle göras en rad tester på varje tub. Så snart proverna var tillbaka från de olika laboratorier dit de skickats hade jag en ny tid. En del av dessa prover tog några dagar och jag är övertygad om att det bara var begränsningar i de faktiska testerna som gjorde att det inte gick snabbare.

Det gick dunderfort

Nu är det förstås så att centret är skapat just för att det ska gå fort och jag fick känslan av Dr House, med undantagen att ingen verkade beroende av smärtstillande och att de inte satte in behandling innan de ställt diagnos (tack för det).

Visst är det med skräck man hamnar i vip-kön på sjukhuset och visst är det så att man blir lite extra nervös när man blir skickad till House MD men mitt förtroende för vården växte. Istället för att man aldrig får veta något och att man aldrig kan få prata med någon så fick jag motsatsen. Från första ögonblicket fick jag veta vilka tester som togs, jag fick veta vad vi letade efter och vad som kunde uteslutas. Jag förstår såklart att läkaren på vårdcentralen aktar sig för att skrämma upp patienten med onödig information om vad det skulle kunna vara medan patienten som kommit till den här platsen knappast kan skrämmas upp mer men jag uppskattade verkligen informationen. Tydligt, rakt och direkt, inga veckor av väntan på att få höra.

Hur gick det då?

Som du märker klarade jag mig, det var en vårvinter som kanske inte går till historien som en av mina favoriter men det var faktiskt ingen fara. Den läskiga blandningen av symptom kom från olika åkommor snarare än en enda, och då var det inte alls lika farligt längre.

Jag skulle faktiskt också vilja passa på att rikta ett tack mot de många människor jag kom i kontakt med i vården, för jag upplevde stort stöd under tiden. Tyvärr kommer jag inte ihåg några namn men det kanske är lika bra, det kanske inte spelar så stor roll vem det är i den här kedjan, alla kanske agerar likadant. Från min allmänläkare på vårdcentralen Ankaret och de sköterskor som där tappade mig på säkert en liter blod vid de många undersökningar som gjordes, till de båda som arbetar på Diagnostiskt centrum så agerade samtliga resolut och professionellt.

Ett svar på “Vården – Både usel och fantastisk”

  1. Som ett litet tillägg. De säger på Landstingets sajt att man ska undersökas inom 6 dagar om man kommer till Diagnostiskt centrum. Jag fick remiss på morgonen, på eftermiddagen var jag magnetscannad, undersökt och blodprovad.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *